Stockholmare roar mig oerhört! Åtminstone många av dem.
Till att börja med, deras dialekt. Jag fnittrar nästan ihjäl mig när jag hör en riktig stockholmare tugga igång! Läste någonstans om hur svenskan förändrats genom tiderna och hur vi såg respektive ser på "rikssvenskan". Då var det fult att prata med dialekt, och Sverige (läs stockholmare) rasade över nyhetsuppläsare som bröt på, säg, skånska...
För det andra roas jag av deras...vad ska jag kalla det..? Vilsenhet, kanske.
Likt insnöade amerikaner vet de lika lite om Sverige utanför Stockholm, som amerikaner vet om världen utanför Nordamerika. Som ursprunglig norrländska har jag många gånger, likt en sagotant på biblioteket, fått sätta mig ner på knä och berätta om hur det VERKLIGEN ligger till i Norrland. Isbjörnar, pingviner och sånt.
Håhå-jaja.
Sånt roar i alla fall mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar