Drama-queen.

Min son har ett sätt att uttrycka sig så att jag häpnar. Idag diskuterades om hans "sova på dagis". Jag argumenterade som vanligt för och han argumenterade som vanligt emot.

"Nääääääj! Jag vill inte! Jag vill inte, det är ssssråkigt." (Nej, han talar inte rent ännu.)
"Jamen, då ringer jag pappa och frågar vad han tycker. Han tycker nog samma som mig."
"Ja, gör det då! Gör det bara! Bry dig inte om mig."

En annan härlig konversation ägde rum vid matbordet. Jag frågade hur han hade haft det på dagis idag och ungen replikerade med: "Fråga inte mig, fråga min bakdel!" Vad säger man?
Tourettes syndrom, tror jag det kallas.

Vardagskonversation i en småbarnsfamilj.

Darling ringde mig idag, när jag, vilde Bill, hans moster och hans kusin svängde in på parkeringen till ett hemligt ställe...

D: Hej, vad gör du?
Jag: Inget.
D: Är du på jobbet?
Jag: Nej. Jag har slutat.
D: Vad gör du då? Är du hemma?
Jag: Strax.
D: Vadå strax? Varför är du så kort i tonen?
Jag: För att jag kör bil.
D: Jag hör ju inget motorljud. Är det bara ni två i bilen?
Jag: Men ja, det är klart!
D: Men vem pratar han med då? (Vild diskussion i baksätet mellan Bill och hans kusin...)
Jag: Men för faan, barnbidraget kom idag och jag är i Ullared och ska sätta sprätt på pengarna! Är du nöjd nu?!
D: Jaha, hahahaha! Hej då. Klick.

Fest? Är det ätligt?

En snabb blick över listan på mina msn-vänner visar att många har det betydligt mer livat än mig. Eller, inte livat, de har ju inte min son, men de verkar ha ett mer aktivt nöjesliv än mig.
Min helg har hittills bestått av kaos. Ett enda stort kaos.

Vi började igår morse med projektet att byta golv på övervåningen. Det är nog färdigt till jul.
För att få miljöombyte tog jag med mig lille Vild till affären för att handla. Sedan lagades till en raclette och så lördagsgodis på det. Sen somnade jag...
Till följd av detta har jag idag en sjuhelsikes huvudvärk. Vilde Bill bråkar och Darling sover.
Rädda mig, någon.

Min son -en gourmand?

Vi kom hem rätt sent idag och jag ställde mig vid spisen(!) direkt. Under tiden kröp den lille vilde upp i soffan och gottade sig framför Bolibompa.
Som jag står där och kladdar med fisk och panering och skit så hör jag honom ropa "-Kan någon komma med lite... chips?"
Till saken hör att han en morgon (när jag var lite tröttare än honom) serverade sig själv chokladboll och chips till frukost...
Kanske dags att tänka på en lämplig diet snart?

Annars travar det på, och jag tror att jag FÅTT ETT nytt JOBB!!!
Jag tror jag döööör, vad roligt! Grattis! Tack!

Slapparliv...

Uppmuntrande Bella: "Gå nu in med mamma. Ni ska ju till tvättstugan och sedan upp och titta på melodifestivalen!"

Lyckliga Lillan: "Åh! Då kan jag somna i soffan idag igen!"

En modern tidsålder.

Min vardag består av massa underhållning! Se bara, vilket fint vägg-kollage jag passerade på vägen till fikarummet idag.

1 syndrom, 1 blivande massmördare och 1 latmask.

En period i mitt liv jobbade jag som personlig assistent hos en person med afasi.
Man måste tala tydligt och långsamt, alla direktiv måste vara glasklara.
Igår provade jag samma metod för att försöka tygla min son.

"S i t t p å p-a-l-l-e-n h ä r s å s k a v i k l ä p å d i g s-t-r-u-m-p-o-r-n-a.
S å å d ä ä r j a a, b r a!
S e d a n s k a d u t a p å d i g t-r-ö-j-a-n. B r a v o!
S å s k a v i g å n e r f ö r t-r-a-p-p-a-n.
B r a, n e j, d e t h ä r h å l l e t! S å å å j a!
N-e-j! I n t e r ö r a t-e-l-e-f-o-n-e-n, v i s k a G-Å N-E-R F-Ö-R T-R-A-P-P-A-N."

Han följde duktigt mina direktiv och tanken slog mig att jag äntligen funnit en metod för hans syndrom, vad det nu må vara.
Halvvägs ner för trappan utbrister han; "Vad heter den här joliga leken som vi leker, mamma?"

Litet senare besöker vi mormor som, tro det eller ej, har ett svärd på sin vägg.
Lilla kusinen utbrister; "Vad bra att du har ett svärd, mommo, då kan man ju döda massa folk!"

Och så Darling då, som efter fyra timmar i ryggläge i soffan funderar över varför man inte kunde ha en kropp som en tusenfoting. "Då skulle man ju kunna ligga ner när man går."