1 syndrom, 1 blivande massmördare och 1 latmask.

En period i mitt liv jobbade jag som personlig assistent hos en person med afasi.
Man måste tala tydligt och långsamt, alla direktiv måste vara glasklara.
Igår provade jag samma metod för att försöka tygla min son.

"S i t t p å p-a-l-l-e-n h ä r s å s k a v i k l ä p å d i g s-t-r-u-m-p-o-r-n-a.
S å å d ä ä r j a a, b r a!
S e d a n s k a d u t a p å d i g t-r-ö-j-a-n. B r a v o!
S å s k a v i g å n e r f ö r t-r-a-p-p-a-n.
B r a, n e j, d e t h ä r h å l l e t! S å å å j a!
N-e-j! I n t e r ö r a t-e-l-e-f-o-n-e-n, v i s k a G-Å N-E-R F-Ö-R T-R-A-P-P-A-N."

Han följde duktigt mina direktiv och tanken slog mig att jag äntligen funnit en metod för hans syndrom, vad det nu må vara.
Halvvägs ner för trappan utbrister han; "Vad heter den här joliga leken som vi leker, mamma?"

Litet senare besöker vi mormor som, tro det eller ej, har ett svärd på sin vägg.
Lilla kusinen utbrister; "Vad bra att du har ett svärd, mommo, då kan man ju döda massa folk!"

Och så Darling då, som efter fyra timmar i ryggläge i soffan funderar över varför man inte kunde ha en kropp som en tusenfoting. "Då skulle man ju kunna ligga ner när man går."