Det bara bubblar...

...av citat, men att radda upp alla skulle tråka ut alltför många av mina oräkneliga antal läsare, så jag har valt ut ett axplock. Lilla Fian har tillbringat ett dygn i vår närhet, så snillena har spekulerat.

Mjukisdjuret Nalle Puh är hennes lillebror. (Alltså, verkligen. Försök att säga emot...)
Hon själv i rollen som storasyster. Vilde Bill i rollen som mellanbror.
F: "Alltså, jag är nitton år. Då kan du typ vara sexton eller så."
V: "Nej, jag vill vara... öööh, femtionio!"

Vid frukostbordet:
Fian till Darling: Vet du, det fanns dinosaurier förr i tiden.
Darling: Ja, jag vet. Men det var jättelängesen.
Vilde Bill: Jaaa, alltså för 50 år sen!

Vilde Bill gillar inte att åka bil på annat än stora, asfalterade vägar. Vi körde på en grusväg och han trodde att vi var vilse. Ibland faller bokstäverna inte riktigt rätt.
"Jälv... jälv... Äsch, man kan säga: Vad galen man blir!"

Jag skulle tvätta bilen.

När jag är på väg ut till garaget upptäcker jag posten i hallen.
Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen,
säger jag till mig själv.
Jag lägger bilnycklarna på bordet, kastar reklamen i papperskorgen och märker att den behöver tömmas.

Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet och bestämmer mig för att tömma papperskorgen först.
Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag ska till
pappersinsamlingen kan jag lika gärna posta svarsblanketten.
Men då behöver jag en penna.
Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit
och hittar en flaska juice som jag börjat dricka ifrån.
Jag ska börja leta efter pennan,
men först måste jag flytta juicen så jag inte råkar spilla
på skrivbordet.
Juicen håller på att bli varm och bör sättas in i kylen.
På väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på bänken.
Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet.
Då ser jag miniräknaren som jag letat efter hela förmiddagen.
Det är bäst att jag lägger den på mitt skrivbord, men först ska jag
vattna blommorna.
Jag lägger miniräknaren på köksbänken och fyller vattenkannan med vatten.
Då får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen till TV:n.
Någon har lagt den på köksbordet.
Ikväll när vi ska se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen, men ingen kommer att tänka på att den ligger på köksbordet.
Jag bör lägga den där den ska vara, men först ska jag vattna blommorna. Jag häller lite vatten i vasen, men det mesta hamnar på golvet.
Jag lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta en trasa.
Så går jag ut i hallen igen för att försöka
komma på vad jag hade tänkt göra.

Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig,
svarsblanketten har inte blivit postad,
det står en flaska med varm juice på bänken,
blommorna är vissna,
jag kan inte hitta någon penna,
jag kan inte hitta fjärrkontrollen till TV:n,
jag kan inte hitta miniräknaren
och jag har ingen aning om var jag lagt bilnycklarna.

Jag försöker komma på varför det inte blev något gjort idag. Det är
förbluffande för jag vet att jag har varit upptagen hela dagen och
jag är helt FÄRDIG. Jag förstår att detta är ett allvarligt problem och jag
borde söka hjälp för det, men först ska jag bara blogga ett inlägg.

Apropå telefonförsäljare.

Min svärfar är på besök och förgyller med lustiga kommentarer.

Svärfar: De ringer och vill sälja grejer hela tiden.
Hans son: Men varför ansluter du dig inte bara till nix.nu så slutar de?
Svärfar: Nä, jag tycker det är kul att be dem fara åt helvete!

Julafton.

Såhär i juletid brukar jag se tillbaka på jularna som varit.
Jag minns platserna, människorna, paketen... För att inte tala om tomtarna!
Jag har dock haft tämligen idylliska jular i min uppväxt.

Den mest minnesvärda är den vi firade i Bangkok 2005. Den kan sammanfattas som helt hysterisk.















Mon Dieu!

Motivera mera.

Avatar-helg hela helgen på Nickelodeon. Fy fan vad jag hatar såna här helger. Min son sitter som naglad framför teven och när jag väl lyckats övertala honom att göra något annat så byter Darling kanal och sitter naglad istället. Om jag fick tag på idioten som uppfann teven...

Språkförbistringar.

Hallänning 1: Vet du vad glutt betyder?
Jag: Ja, vi brukade säga etta-gluttar om de som började skolan.
Hallänning 2: Vi kallar dem förste-kladdare.
Hallänning 3: Va?! Jag kallar dem bara för ungdjävlar!

Nu har jag önskat dem en god jul och dragit mig tillbaka till hemmets lugna(?!) vrå för lite ledighet. Ska bli såååååååååå skönt!

Att göra flera saker samtidigt.

Darling, han kan.
Medan makaronerna kokade passade Darling på att fylla i lönepapper...
Det blev gröt innan han kom på vad det var han gjorde. Men han kom i alla fall ihåg så småningom.

Summa summarum:

Under sängen: 13 russin, en tröja, clementinskal
I garderoben: 3 trasiga godisar, sju leksaker
Soppåsen på toa: Clementinskal, presentsnöre, tuggade godisar
I gungstolen: Mera russin
Bakom soffan: En golfboll, tre kritor, mera trasiga godisar, mera clementinskal
På sänggaveln: Rester av ett godishalsband
I byrålådan: En påbörjad godisask

Det måste varit en sjuhelsikes fest. Hur blir det i tonåren, tro?

Jag, strategen.

I morse lät det så här;

-Ungen, nu måste vi åka!
-Men MAMMA! Jag-vill-se-färdigt-svampbob-
varför-får-jag-aldrig-se-färdigt-svampbob-nångång-
då-är-jag-inte-ditt-barn-jag-tänker-FLYTTA!
-Ska jag hjälpa dig att packa?

Då ångrade han sig. Om bara Darling vore lika lättmanipulerad.

Jordbävning version light.

Jag lever!
Armarna sitter kvar, obrutna. Inga benbrott. Ingen hjärnskakning.
Jag är tacksam över att vara vid liv, och även Darling verkar oskadd, om än lite skakad.

Barnkalas. Inte att leka med.

Bloggtorka.

Man kan ju säga att jag håller er på halster.
Här kommer nog ett inlägg vad det lider, ska ni se. Först ska det väl lida mot jul.

(Lida, förresten? Är det en enda pina att vänta, eller vad menar man?)