Självkänsla. Och kalas. Och lantbruk.

Jag har en finfin vän som alltid bekräftar mig när vi ses! Hon ger mig fina komplimanger, även om jag själv känner mig som något katten släpat in.
"Snygg som vanligt!" sa hon när jag träffade henne på affären igår.
Håret hängde i stripor, brillorna satt på sned och jag kände mig hängig som en ampellilja. (Första veckan på nya jobbet har sugit musten ur mig...) Men hon menar verkligen det hon säger, och får mig att tro på henne också!
Jag kände mig mindre hängig och håret verkade slänga så som i reklamfilmer när jag ställde mig i kassan. Fantastiskt vilken underbar människa hon är!

Ikväll firar vi hennes man som fyller trettio. Nog är man gammal när man börjar att bjudas på trettioårsfester, va? Tur man inte själv är den som bjuder in. Än...
Men först ska vi åka och köra traktor, sonen och jag. När jag slutar att bara vara snygg ska jag bli bonde. Fiiii fan vilka fräna maskiner de har!