Tack, tant. Och IQ fiskpinne.

Jag åkte med tåget igår och på en hållplats klev en ung pojke på. Hans tågkort blev giltigt först idag och han hade inte pengar till sin hållplats. Han lyckades nästan skramla ihop till nästa stopp, så konduktören tog de pengarna och sa att pojken fick kliva av nästa gång tåget stannade.
När konduktören gått skämdes pojkstackaren så att han blev rödare än en tomat i ansiktet och jag led med honom. Det skar riktigt i mitt arma modershjärta.
"Hur mycket pengar saknades till din hållplats?" frågade jag och han stammade fram att han inte visste. "Men hur mycket saknades till nästa stopp då?" Det visste han inte heller riktigt, men svarade "ett par kronor, kanske." varpå tant Bella plockar upp portmonnän och ger honom de två kronorna som saknades...
Alltså, fattar ni? TVÅ kronor gav jag honom! Tänk som han ska fundera över varför jag gav dem pengarna till honom och inte till konduktören...

Vissa egenskaper går nog inte ens att färga bort.

Turligt nog är jag inte den enda i den här familjen som saknar hjärnceller.
Darling vill alltid vara säker på att ingen kommer åt hans lösenord till internetsidor. Han gör dem så svåra att han själv måste beställa nya varje gång han ska logga in, för att han glömmer av dem. Idag skulle jag ge honom ett nytt och tryckte på måfå på tangenterna och skrev upp lösenordet på en lapp till honom.
"Så, här har du. Spara denna lappen nu!"
Darling tog lappen, tittade på den och utbrast sedan beundrande "Kom DU på det där?!"