Son ett genomlider just nu förmodligen sitt livs första kris. Han beter sig som en tonåring ena stunden och gråter som den lille pojke han ju faktiskt fortfarande är i nästa. Eller så skäller han på oss och gormar över nätverket som krånglar för att sekunden senare ikläda sig rollen som någon av figurerna från Star Wars. Han ser på barnprogram med orcher (bildgoogla, mamma) och konspiratoriska pakter, men tjoar ändå glatt när Bumbibjörnarna börjar.
Son två å andra sidan är harmonisk som en hymn i a-dur för harpa. Det är väl tur det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar