Lillot har lärt sig att ta sig fram nu. Han förföljer mig när jag går runt i köket.
Står jag vid diskbänken ålar han efter och flyttar jag mig vidare till köksbordet är han snabbt där. Reser jag mig upp för att hämta kaffegrädden skyndar han sig allt vad han kan för att hinna med!
Jag tyckte lite synd om honom, så tappert kämpande, och bestämde mig för att undersöka vad i min uppenbarelse som lockar så och blev smått äcklad över att upptäcka att han trånar efter mina tofflor!
Jag som själv avskyr fötter undrar vad som kan ha väckt detta begär hos min son?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar