Igår för ett år sedan hade jag förmånen att få sitta ensam bredvid min morfars säng i salen på sjukhuset. Han sa inte många ord, och det lilla han sa förstod jag knappt. Så svag var han att orden inte orkade hela vägen ut.
Han låg bara stilla och kikade sig omkring.
Jag minns att jag tyckte att han såg ut som om han lyssnade till änglarnas sång och som att han väntade på att någon äntligen skulle komma och hämta honom.
Idag för ett år sedan dog vår lilla morfar. Jag saknar honom så oerhört mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja saknaden är stor, tror att vi alla känner likadant... Men vi får ändå glädjas åt att vi alla hann dit... Nu spelar han kort med änglarna=)
Kram Nina
jag håller med nina, änglarna förlorar nog många pokerspelmen morfar har nog det bra där uppe/moster
Jag saknar honom med ♥
// Sussi
Skicka en kommentar