Om iver och frustration.

Jag samtalade med personalen på Sonets skola häromdagen. Vi berörde hans lust att lära, förmåga att koncentrera sig och hans, åtminstone bitvis, goda humör. Ju längre samtalet gick insåg jag att han VERKLIGEN är min son. Det krävs en sjuhelsikes pedagog för att stimulera honom att lära. Han är kunnig och intelligent redan, men för att vilja utvecklas och hålla intresset vid liv måste han hela tiden utmanas intellektuellt. Annars tröttnar han och tappar tålamodet, vilket i sin tur leder till att han även tappar humöret. Läraren hade kunnat ge en beskrivning av mig, men eftersom min skolgång avslutades samtidigt som Jesus spikades upp på korset och dessutom i en annan del av världen, så kan hon omöjligt ha fått inside information från mina lärare. Nu har jag bestämt att vi ska börja extremidrotta för att han ska få den kicken han behöver och inte riskera att söka sig till droger eller våld. Fallskärmshopp, någon?