Ferdinand och korkeken.

Sonet tog stövlarna på fötterna och walkie-talkien i handen och gick upp i skogen.
Efter en stund bad jag om en lägesrapport och fick svar.
"Mamma, jag har inte gått någonstans. Jag sitter här på en stubbe och tittar på det vackra vädret."

Jag är en kassa-ko.

Jag konstaterar, inför årsmötet med föreningen, att om jag vore en ohederlig människa kunde jag vara rik.
Nu är jag inte ohederlig, så jag går till banken, niger fint och säger Varsågod.

Snö ute, sol inne, snö i hjärta, sol i sinne.

Vi är rysligt missnöjda över att vara sjuka på årets finaste dagar.
Sonet klättrar på väggarna, Lillot klättrar på köksbordet och jag ligger i fosterställning och gråter.
Gud, låt oss tillfriskna. Snabbt.

Om håren, om håren...

Häromdagen upptäckte jag att jag ju faktiskt är mörkhårig.
Tänk så mycket dumt jag sagt i mitt liv, i tron om att vara blond!

I mitt universum är jag i centrum.

Jag märker att Darling inte hör vad jag säger för att;

* han skrattar när jag citerar Jonas Gardells twittrande.

* han åker till fel pizzeria när jag berättat vilken jag beställt ifrån.

* han svarar "ja" när jag undrar om vi ska förbereda morgondagens middag.

My baby is gone, gone, gone.

Jag gav Darling en gitarr i julklapp. Sen dess är han, bildligt talat, borta.

När annandagsmorgon glimmar...

...vill jag till jobbet gå.
Jag vaknar till ljudet av morgonstril och fågelsång. Eller nähä, det var visst vad jag drömde.
Jag vaknade egentligen till bebisgråt, nybörjarplink på gitarr, hurrarop i falsett och huvudvärk... Det var så det var.

God fortsättning.